Tjejernas egna ord om segerloppen!

Sträcka 1 – Stina Haraldsson
Stina växlade som 68:a, 6.54 från ledande IFK Göteborg med Ingjerd Myhre
Jag hade en riktigt tung dag under 10-mila. Det funkade varken fysiskt eller tekniskt. Har försökt att utvärdera varför, men hittar inga bra svar. Det enkla svaret kanske är anspänning och nervositet. Jag var förberedd, lugn, men också taggad på start och jag försökte följa min plan så gott det gick. Känner inte att jag slarvade bort någonting, jag hade bara en kropp som inte ville samarbeta den dagen, den svarade inte alls. Det gjorde att jag inte fick flyt eller självförtroende i min orientering, all energi gick åt till att flytta den ena foten framför den andra. När jag kom i mål ställde Olle massa frågor om terräng och kupering och jag kunde inte svara på en enda. Det var helt svart, jag visste att jag stämplat vid kontroller med hade inget minne av hur det såg ut. En enorm besvikelse. Det jag gjorde bra denna dag trots mitt misslyckade lopp, var att så fort jag gick över mållinjen bestämde jag mig för att jag inte skulle låta min besvikelse gå ut över de andra i laget. Jag försökte växla till Emma med ett leende och sa åt henne att lita på sig själv, och jag försökte peppa och skämta med de andra tjejerna med orden ”nu har jag gett er bästa utgångsläget, ni ska bara ut och jaga”.

Jag blir lätt väldigt ledsen när jag har misslyckats, därför är jag stolt över mig själv att jag denna dag klarade hålla besvikelsen inom mig. Det är aldrig roligt att springa dåligt på en stafett och jag hade svårt de första dagarna att känna full glädje och jag brottades med tanken ”förtjänar jag verkligen den här segern”. Men jag tror jag nu har insett att det handlar om så mycket mer. Alla pusselbitar är viktiga och vi vann utifrån dagens förutsättningar, inklusive mitt lopp. Det var häftigt att få känna laget och klubbens teamwork. Vi gjorde det. Vi gjorde det på vårt sätt. Och vi gjorde tillsammans. Stort tack till hela klubben. Tack till Mathias och Erik, ni är två mycket viktiga bitar i pusslet. Tack till alla de andra tjejerna i klubben som är lika delaktiga i segern även om just vi fem var de som sprang i laget den här dagen. Och tack till Emma, Sara, Elin, Karro, vilka jäkla lopp ni gjorde, så kyligt, så klokt, så säkert, så imponerande.

Sträcka 2 – Emma Klingenberg
Emma växlade som 16:e, 6.28 från ledande IFK Göteborg med Anna Närhi.
De tekniske træninger, jeg løb i dagene op til 10mila, klarede jeg ikke særligt godt. Min teknik var rusten, og jeg var derfor ret spændt på at konkurrere. Men vi havde en god holdsnak (lagsnack) inden, hvor fokus udelukkende lå på, hvad vi selv kunne gøre for at lykkes: Arbejde med teknikken og tage de nødvendige stop. Faktisk snakkede vi slet om resultater!

Til 10mila gjorde jeg bare det, jeg skulle: Jeg leverede et helt almindeligt løb – hverken mere eller mindre. Ingen betydelige tidstab, bare sikker og stabil orientering. Og så gjorde vi det! Det som jeg selv og sikkert også andre, har troet på og drømt om: Vi vandt!

Sträcka 3 – Sara Sjökvist
Sara växlade som 1:a, 3 sekunder före Fredrikstad med Marie Olaussen
Jag var väldigt nervös dagarna innan Tiomila. När jag väl kom ut till tävlingen och fick träffa alla tjejer började jag känna mig mer lugn, harmonisk och taggad. I växlingsfållan diskuterade Mathias, Erik och jag olika tänkbara scenarion och hur vår taktik skulle vara. Det slutade med att jag skulle köra mitt eget lopp. Jag startade i ett relativt snabbt tempo, och fick med mig ett antal andra lag. Jag försökte hålla mig långt fram i den gruppen och tycker att vi tog kontrollerna bra inledningsvis. Strax efter den femte kontrollen kom vi ikapp en stor grupp. Tyvärr bommade vi två kontroller på mitten av banan, och jag fick kämpa mig upp i tät vid båda tillfällena.

Jag började känna mig trött och tankarna som då kom var att jag måste orka hänga med klungan. Jag hade börjat ana att det kunde vara tätklungan jag befann mig i. Under sista tredjedelen av banan var jag bestämd och noga med att hålla mig högt upp i klungan ifall något skulle hända, och då började jag också känna mig lite piggare igen. Jag placerade mig som tvåa i ledet de sista kontrollerna och såg att det bara var stiglöpning från förvarningen och in till växling. Då bestämde jag mig för att gå upp i tät och när jag såg sista kontrollen fanns inget annat än att försöka springa så snabbt jag bara kunde. Känslan av att få komma in först på sträckan var fantastisk, men mest var jag lättad över att jag lyckades hålla ihop det trots några små svängar på ett par kontroller.

Sträcka 4 – Elin Hemmyr Skantze
Elin växlade som 5:a, 1.26 efter ledande IFK Göteborg med Kirsi Nurmi
Det har varit osäkert om jag överhuvudtaget skulle springa 10-mila pga motivationen. Men Erik kan ju det där med övertalning…Å sen var det knäsmärta som ytterligare oroade lite tills jag bestämde mig för att jag ändå var redo kl 06.00 fredag morgon, 1,5 dygn innan Start.

Vinterträningen har nog varit sig lik ändå, med undantag av 0 ol-pass. Det hanns iaf med 2 tävlingar innan tiomila, jag visste att jag var ringrostig, självförtroendet var långt ifrån på topp.
När jag väntar på att gå ut i växlingsfållan, säger Erik till mig att jag ska förbereda mig på att gå ut först. mitt svar blev ”i mitt huvud är vi fortfarande 6,5 min efter”-det var mitt sätt att hantera situationen mentalt.
Mycket riktig-Sara var först över mållinjen och jag först ut mot startpunkten-då bestämde jag mig för att göra som på tiomila 2015, aldrig titta över axeln, fokusera framåt- på mitt. Jag tog tydligen ett eget vägval till första, när jag kom upp på stora höjden där kontrollen skulle sitta kom klungan ifrån ett annat håll, jag korsade dem och spikade min kontroll-YES nu var jag inne i det och körde vidare, i precis den fart jag kände att jag hade kontroll. Vid kontroll 2 el 3 kom IFK Göteborg ifrån ett annat håll, stressad. Jag hängde på ner till vägen, sen gick hon in direkt, rakt på, jag ville göra det enkelt för mig, beslutade att gå själv, runt, fick kontrollen och jobbade sedan på på egen hand, då och då såg jag Halden som hade en annan gaffling och Paimion Rasti som tog andra vägval än mig men som förmodligen hade samma gaffel. Jag gjorde några ”bommar” inne i ringen, såg inte kontrollen men var ändå säker på att jag var rätt, stannade-läste kartan-tittade upp, 20-30 sek gick och jag rörde mig inte, men jag såg jag kontrollen.
Över åkern på slutet, när jag dubbelkollat att det BARA var stig kvar till målgång var jag otroligt lättad och glad över att jag äntligen lyckats göra allt rätt. Det var en knuten näve på upploppet!
Förra året skrek jag fula ord till Mattias i växlingsfållan, iår fick Erik dubbla high five och ett gläderop ”Jag gjorde allt rätt idag”

Det är en fantastisk upplevelse och det sjunker sakta in, det var mycket känslor på natten och svårt att sova. Jag är stolt över att Järla lycklades ta den här seger, stolt över att känna att det är en vinst för klubben, glad över att Mattias och Erik fick dela dagen med oss som coacher med allt slit ni lagt ner och tacksam över alla löpare i andra och tredjelag som också är med och slåss om platserna kan peppa och glädjas åt framgången. TACK!

Sträcka 5 – Karolin Ohlsson
Karolin var först i mål, 3.56 före IFK Göteborg med Sara Hagström
Det var inspirerade att gå ut och bomba efter de här grymma brudarna. Jag kände mig väldigt lugn i från start, under våren har jag fått bra kvitton på att både formen och tekniken är på plats. Därför var jag helt bestämd på att lita på mig själv och köra mitt egna lopp ifrån start.

Elin gav mig ett superbra utgångsläge där jag fick gå ut 1.30 efter IFK Göteborg. Vi hade bestämt innan att vad som än händer så ska vi göra jobbet. Om alla i laget kommer imål och känner att de gjorde allt de kunde idag så spelar det ingen roll vad resultatet blir!
Därför lät jag tekniken gå först i alla lägen. Jag stannade där jag behövde, jag hade en plan på varje sträcka och jag tog mig tid att göra jobbet. Även när jag såg andra så var jag fullt fokuserad på att mina kontroller skulle plockas på bästa möjliga sätt. Slutar det sedan med en spurt, så är det drömläge för mig;) Jag älskar att spurta!

Hur som helst så fick jag syn på Elena Roos, Halden redan påväg till 1:an, men valde redan här mitt egna vägval. Påväg mot 3:an tyckte jag att jag skymtade Sara Hagström längre fram men fortsatte ta det lugnt och jobba vidare. Vid 5:e kontrollen kunde jag få kontakt och ta mig om. Jag tog en snabb funderare på om jag skulle lägga mig bakom och smyga för att invänta en spurtfight. Dock bestämde jag mig ganska fort för att jag var starkare och tillräckligt bra tekniskt för att köra mitt egna race. Jag tog kommandot. Här visste jag inte riktigt om Sara var med eller om hon hade släppt, jag var så fokuserad på min egna uppgift.
När jag kommer upp mot 9:e kontrollen stämmer det inte. Jag trodde jag gick upp i rätt sänka och skulle bara ha min punkthöjd framför mig. Istället var det bara platt. Jag bestämde mig för att stå still och försöka läsa in mig. Till sist får jag syn på stora klippan och punkthöjden med kontrollen. Känslan var att det gick ganska mycket tid här och jag var nästan säker på att Sara smitit förbi.

Nu var det full fokus på uppgift, här finns inga utrymmen för misstag. Jag jobbade ännu hårdare med tekniken och benen fick gå av sig själva. När jag kommer mot slutet av banan börjar någon följa efter mig, inser att det är en kameraman. Först då förstår jag att vi förmodligen är först. Jag blir lite nervös av tanken att det finns en liten chans att vi kan vinna det här men påminner mig snabbt om att det är mycket jobb kvar att göra! Jag jobbar stenhårt med att hålla koncentrationen på uppgiften. Och först när jag ser sista kontrollen och tjejerna som står och väntar på bron så kan jag andas ut av lättnad!

Vi gjorde det! Tillsammans såg vi till att drömmen gick i uppfyllelse! Vilken känsla, vilken glädje! Det är svårt att beskriva men jag tror att det är det här som är anledningen att jag sliter så hårt med den här sporten. Känslan av ren och skär glädje! Det är nått speciellt! Tack alla brudar och alla klubben som stöttat, peppat och gjort det här möjligt! Tillsammans är vi oslagbara!

Några ord från ledarsidan
De senaste fyra åren har vi flera gånger varit väldigt nära med en placeringsrad på 4-2-9-4 på 10-mila. 2015 var vi storfavoriter till segern efter att ha sopat rent på vårstafetterna och var riktigt nära att vinna och fightades om segern ändå in mot sista kontrollerna men där ett mycket starkt Domnarvet var precis före. Förra året var vi fyra bara minuten från segern.

I år visste vi att Karro tagit ett stort steg framåt vilket gav en trygghet för laget. Med tre föräldrar i laget kändes det väldigt avslappnat före.
Jag kommer minnas några moment speciellt.

Stina på förstasträckan som trots att hon var besviken över att kroppen inte svarat som hon ville kommer in och sprider positiv energi till resten av gruppen
Emma som kyligt agerar helt enligt plan och verkligen tar kartstopp vid varje kontroll och går som en hiss genom fältet.
Diskussionerna med Sara om hur hon ska genomföra loppet, springer som en gud genom den krävande södertörnsskogen och för upp oss i täten. Helt plötsligt hade vi skaffat oss ett kanonläge inför avslutningen. Och i år vågade Sara även spurta för att ta sträcksegern.

Elins lugn innan start och glädjen och lyckan när hon kom i mål och skickade ut Karro i slagläge efter ett nästan perfekt lopp.

Och sist Karros uppvisning på sista sträckan där hon direkt gick ikapp lagen före och sen bara gled ifrån.
Vi genomförde stafetten nästan perfekt från start till mål vilket räckte hela vägen!
Foto: Göran Johansson, Frilansfotograferna.

Lämna en kommentar

*

sex + 16 =