Under Kristi himmelfärdshelgen gick årets upplaga av 10mila av stapeln i Skellefteå. Det var första gången 10mila arrangerades så långt norrut i landet och Järla ordnade en bussresa upp längs väg E4. Tre lag i varje stafett var anmälda.
Onsdagen den 17:e maj var en vanlig arbetsdag, bortsett från en liten detalj. Runt om i Stockholm satt människor i kontorslandskap och ungdomar i skolbänkar och tittade entusiastiskt på sina armbandsur. Det var nedräkning. Varje sekund gick var en sekund närmare starten på ett stort äventyr.
Klockan 16 skulle alla järlalöpare ha slagit sig fria från vardagens bojor och pallrat sig bort till sitt andra hem, Järlagården. Därifrån skulle en buss avgå med destination Burträsk. Det var ett uppsluppet och äventyrslystet gäng som satte sig på bussen. Planen var att anlända till Burträsks camping mitt i natten.
Tidsplanen som redan från start förutspådde en sen ankomst kom att försenas ytterligare när Stockholmstrafiken visade sig från sin värsta sida. Klockan 17 hade bussen åtminstone tagit sig över Södermalm, men Burträsk kändes onekligen avlägset.
Ytterligare någon timme senare var det stora trafikdrabbade böshålet ett minne blott. Bussen var “king of the road” och susade norrut. I bussen gjordes det mesta för att göra den långa resan kort. På tv var det Bond-rulle och Champions League-semifinal. Ungdomarna spelade mobilspel online och Matilda Ahlquist hade förberett ett litet quiz. Frågor om vattendrag, städer och myndigheter utmed Norrlandskusten var svåra, men det som skulle förstöra Per Lindmans självbild av vara en intellektuell auktoritet, var frågan om landskapsdjuren (fan, jag kunde ju alla förr).
En efter en föll till sist in i stilla slummer, men för den som höll sig vaken in på småtimmarna, kunde Norrland betraktas i dunkel tystnad.
På torsdagen blev det en sen start (särskilt för Don). Norrlandsterrängen skulle upplevas på Swedish League, en medeldistanstävling i Rönnbäcken söder om Skellefteå. Det bjöds på tuff konkurrens i snabblöpt terräng. Vårvädret visade sig från sin bästa sida för alla utom möjligtvis pollenallergikerna. Det var ett litet smakprov som retade gommen och gav mersmak inför resten av helgen.
Livet på Burträsks camping var harmoniskt. Om kvällarna var det gemensam middag i långbord. De ljumma kvällarna skickade O-Ringen-vibbar rakt genom nervsystemet.
Gemenskap, hela klubben samlad
Under fredagen delade gruppen på sig. Bredden och ungdomarna begav sig till Skellefteå för sprintstafett och turism, medan elitlöparna stack till skogs för att nörda ner sig i Skellefteterrängens säregenskaper.
Det är olika hur man laddar upp inför en tävling. Vissa tränar på medan andra väljer att inte slösa någon onödig energi. För Andreas Zeijlon blev det en chock när han fick höra att Jens Rönnols redan hade sprungit två pass innan lunch på lördagen, samma dag som han skulle tävla. Alla förväntar sig att träningsmonstret i långa nylon ska vara den som tränar hårdast, men under 10milahelgen mötte han sin överman. Om Andreas förundrades över Jens träning, var det inget mot vad vi alla gjorde över Samuel Netz stenhårda träningsregim.
Den 7-åriga kanonkulan från Älta körde dubbla intervallpass varje dag. Med gps-klockan i högsta hugg började han cirkulera runt campingstugorna direkt efter frukost (han gillar att springa på full mage). På kvällen efter middagen var det dags igen. De äldre ungdomarna turades om att följa med Samuel men ingen orkade ett helt pass. Om ingen till slut hade stoppat honom hade han antagligen sprungit runt där än.
Ungdomskaveln
Förstalagets förstasträcka löptes av Gustav Netz, järlagrabben som har etablerat sig som en av landets främsta i H16-klassen. Gustav levererade enligt förväntan och växlade in på en 7:e-plats, dryga minuten från täten. En drömstart på många sätt och vis.
Vilka skulle kunna vara bättre lämpade att förvalta ett sådant utgångsläge än den dynamiska duon Olof Hagwall och Sven Börjesson? De två spillevinkarna öppnade hårt och gick ganska jämnt med täten på den första kilometern. Mot slutet blev det lite tidtapp, men när Olof växlade över till Meya Tengblad, var laget i högsta grad med i matchen. Meya förde säkert stafetten vidare och kunde lämna över till stjärnskottet Märta Ahlquist på en 33:e-plats.
Bara spurten kvar! Olof in action; Foto: Lars Rönnols
Trots det fina förarbetet från lagkamraterna, kunde Märta slipa till slutplaceringen genom att byta siffra på tiotalsplatsen. 33 blev 23 efter säkert navigerande på en bana som skapade stora problem och omkastningar för tätlagen. Märta var en av två järlalöpare som under helgen sprang snabbare än täten på sin sträcka.
Övriga ungdomslag hade förstärkts av ett gäng pigga tjejer från Söders-Tyresö. När samtliga sträckor har begränsningar vad gäller kön, ålder och svårighet, kan det vara svårt att knåpa ihop tre lag. Då är det bra att klubbar kan samarbeta och finna lösningar som gynnar alla. Klubben får tacka Söderstjejerna för finbesöket.
En insats som stack ut lite extra var Albin Löfgrens tredjesträcka i ungdomarnas lag 3. Albin var 34:e snabbast på sträckan, endast 1:40 efter bästa tid.
Samtliga ungdomslöpare klarade ut sina sträckor på föredömligt vis och framförallt har de haft kul tillsammans. Även som tråkig vuxen väcks man till liv och blir glad av ungdomarnas lekfullt sprudlande gemenskap.
Damkaveln
Kanske var det sista gången som 10milas damkavle genomfördes med det klassiska upplägget som varit de senaste åren. Nästa år står nattsträckor på programmet när 10mila gör sitt för att förändra i jämställdhetens tecken.
Det blev dock en sista dans med den fem sträckor långa dagkaveln och Järla mönstrade en kvintett som har gjort det förr. Det osade självförtroende om laget, trots sena omkastningar.
När superbombern Karolin Ohlsson sent om sider tvingades kasta in handduken, fick Sara Sjökvist slänga sig på ett sista minuten-flyg med destination “Norrlands djupa skogar”. Ingen var orolig över det, förutom möjligtvis Sara själv som såg livrädd ut på startlinjen.
Skräckblandad förtjusning?
När startskottet hade ljudit, levererade Sara en insats som visade att det här var något hon gjort förr. Pang på rödbetan, nemas problemas, en riktig killer i skogen. 25:a, 4 minuter från tät, växlade Sara över till säkerheten själv, Elsa Jansson.
Inställning, “no bullshit Sara”; Foto: Lars Rönnols
Elsa plockade till plats 17 och hemma på campingen satt dam-UK Berzell och förbrilt skrollade bland liveresultaten för att kunna meddela coach Mattsson på plats om vilket tåg som den portugisiska vinthunden Filipa Rodriques skulle följa ut på den långa dagen.
Start på huk, Elsa växlar till Filipa; Foto: Lars Rönnols
Det blev ett gediget tåg, med Stora Tunas Tilda Östberg som lok. Tilda tryckte på rejält och det var tufft för de bakomvarande att orka med. När klungan även gick på olika vägval på en långsträcka i kartans norrsluttning, var det bara att acceptera att Tunatåget hade gått. Trots det höll Filipa ihop det fint och kunde växla in som 23:a.
Näst på tur var Stina Haraldsson, bland annat känd från segern i Nynäshamn 2018. Hon agerade mästerligt, orienterade säkert och skickade ut Sofie Bachmann i ett inspirerande läge på den sista sträckan.
Fokus, Stina på språng; Foto: Lars Rönnols
I stenhård konkurrens med en rad andra storfräsare på den sista sträckan, kunde Sofie föra in Järla på plats 26, en bra placering för ett lag som saknade sin stora fixstjärna.
Ingen tid att förlora, dags för kartanalys! Foto: Lars Rönnols
Det järlas förstalag hade i rutin och erfarenhet, hade järlas andralag i energi och ungdomlig entusiasm. Hilma Löfgren, Märta Ahlquist, Wilma Mårtensson, Selina Håkansson och Sonja Ahlquist har inte hunnit tävla särskilt mycket på den här nivån. Trots det var de med och satte färg på kaveln. Märta Ahlquist som bara några timmar tidigare hade sprungit snabbare än täten på sin ungdomssträcka, upprepade bedriften i inledningen av sin andrasträcka i damkaveln. Från start till första passeringen hade hon täppt till 9 sekunder upp till ledarlaget, otroligt imponerande.
Hela laget dansade lätt igenom stafetten och även om de är duktiga nu, kommer de bara att bli bättre med åren.
En liten shoutout förtjänar även Matilda Ahlquist som var ensam i tredjelaget och sprang förstasträckan i damkaveln som uppvärmning innan sin långa sträcka på söndagsmorgonen.
10milakaveln
I Järlas förstalag var det den pålitlige Erik Berzell som sprang förstasträckan. Redan på campingen innan loppet lovade han att han skulle komma in runt två minuter efter täten. Han klarade stressen i starten, valde att springa samma väg som klungan och bara ligga med på rätt position hela vägen. Det var stafettlöpning enligt alla konstens regler och han höll sitt löfte. 1:47 var marginalen upp till ledning när Erik gled in till växlingsfållan. Ja, vad ska man säga egentligen? Han “såg bra ut”!
Erik hittar fram genom stimmet. Foto: Lars Rönnols
På den andra sträckan var det Järlas landslagsman Jens Rönnols som hade lagets öde i sina händer. Redan på 10mila i Skåne 2019 hade han visat att han var vass på en tidig nattsträcka. Den gången kom han in först till växlingen innan vare sig speaker eller någon annan hade hunnit uppfatta det. Den här gången sprang han återigen med pondus, plockade 2 sekunder på täten och kunde lämna över till ungtuppen Gustav Netz i ett läge han inte hade kunnat föreställa sig i sina vildaste fantasier.
Självklar orientering; Foto: Lars Rönnols
Berättelsen om Gustav Netz är en saga i sig. 15-åringen gick under veckorna innan 10mila från att förvänta sig en sträcka i andralaget där han kunde lära och utvecklas inför framtiden, till att bli en viktig kugge i förstalaget.
Hemma på campingen var det läggdags för pappa Tomas när tredjesträckan skulle ge sig ut. Tomas hade ett eget lopp att tänka på i gryningen. Där och då hade dock inte ens John Blund kunnat lugna Tomas. Spänningen och nervositeten gick att ta på i samlingsrummet i Burträsk. Även herrarna i UK, kompisarna, hela Järla satt och bet på naglarna. Var det rätt att låta en pojke kastas ut i hetluften för att försvara Järlas ära i kamp med vuxna män? “Måtte det gå bra”, mumlades det mellan böner till OL-gudarna.
Gustav fick gå ut i en stor klunga med 16 löpare inom 46 sekunder. Med mycket folk och rak bana var det bara att bita i för allt vad tygen höll. Hela vägen in lyckades Gustav kriga sig med i klungan och löste en biljett med ett bra tåg ut på långa natten.
Efter målgång stod hela Järlas fan club vid utstämplingen och tog emot guldgossen som hade gjort det omöjliga. Själv var han lyrisk, kunde inte riktigt förstå vad han hade gjort och menade att han aldrig hade varit så trött tidigare i sitt liv.
Presens och futurum; Foto: Erik Mattsson
Inför den långa natten florerade liknande känslor som inför Gustavs lopp. Isaac Hernandez Pindado var namnet på den 22-årige spanjoren som axlade långa natten för Järla. Det var hans första 10mila och blott andra besök på svensk mark. Direkt kastades han ut på den mest mytomspunna sträckan på 10mila.
Inställningen var det dock inget fel på. Kartor hade studerats noggrant inför loppet och han bedyrade vilken möjlighet det var för honom att utvecklas som orienterare, en dröm. Kvällen innan hade han spikat alla kontroller på träning och han var redo för utmaningen.
Planen var att följa med klungan med IFK Göteborg i spetsen så länge det gick. Isaac kämpade väl och vid tv-passagerna såg man honom sladda bak i klungan. När den långa banan längst bort på kartan gjorde en liten loop och vände hemåt gick tyvärr snöret för Isaac. Han blev ensam i mörkret på banans svåraste parti, men lyckades navigera sig fram ändå. På vägen hemåt kom det några småklungor som han kunde ta hjälp av men det var trötta ben mot slutet för spanjoren.
Isaac är en man med höga ambitioner men nog borde han vara nöjd med sin 10miladebut!
På sträckorna 5,6 och 7 ändrade banorna karaktär en aning. Stora delar av banorna gick i den kluriga norrsluttningen med rejäl gaffling och kontroller överallt. Både Per Lindman och Henrik Hellman fick lite problem med orienteringstekniken och grämde sig över missar efter målgång.
En som däremot visade vart skåpet skulle stå var Harri “Ferrari” Andrée. Med ett fint stabilt lopp lyckades han vända en dålig trend och få laget på rätt köl igen.
Tungan rätt i mun. Harri på rätt väg. Foto: Lars Rönnols
På läktaren inne i Skellefteå Kraft Arena hade sömnbristen börjat kicka in när de rutinerade rävarna var ute i nattmörkret. Erik Mattsson hamnade i en hätsk diskussion med Oscar Björck om huruvida Benjamins Näslunds förstasträcka var den mest legendariska någonsin eller om det var ett helt var ett helt absurt uttalande. Efter att diskussionen lagt sig utan överenskommelse mellan parterna, vände sig Oscar till Sonja Ahlquist för några sista tips innan start. Svaret han fick var kanske inte vad han hade väntat sig.
“Gråt inte, det blir så mycket jobbigare då!”
Oscar höll tårarna tillbaka och humöret på topp, trots ömma, krampande gubbvader. Det blev ett fint lopp utan större missar.
Den näst sista sträckan axlades av Järlas långa tjeck David Mikel. Trots att han, med sina snarkningar, tvingat Andreas Zeijlon att sova i köket, var David måhända inte helt utvilad. På Strava beskrev han några dumma missar. De dumma missarna kom dock sent i stafetten och innebar bara att laget växlade ut en placering sämre på den sista sträckan.
Precis som i damkaveln var det en schweizare på den sista sträckan. Alain Denzler förde i mål Järla på en 46:e-plats. Även om slutplaceringen var något sämre än vad laget hade hoppats på, fanns det många positiva saker som lovar gott inför Jukola om en månad.
Järla hade även ytterligare två lag i 10milastafetten. Det var ett andralag med löpare i alla livets faser. Det tredje laget var det klassiska “tantlaget” (jag använde här ordet “tant” som något positivt, jag är full med beundran). Sedan 10mila i Nynäshamn 2018 har detta lag visat att även damer kan hantera tuffa och långa nattsträckor och att det går att uppbåda engagemang kring något som på förhand känns tufft och svårt. Nästa år sluts cirkeln då 10mila återvänder till Nynäshamn och damkaveln för första gången genomförs med nattsträckor.
De båda lagen höll relativt jämna steg under den första delen av stafetten. Gunilla Kreiss och Donald Staudte kämpade envist på i över 3,5h vardera på den långa natten och förtjänar i Mulle Meck-termer varsin “långkörarmedalj”.
Långa natten-hjältarna Donald Staudte och Gunilla Kreiss; Foto: Lars Rönnols
Tyvärr gjorde en olycklig skada på Leif Lundin att lag 2 inte fick något godkänt resultat och den 10miladebuterande Martin Sahlins lista över felstämplade lag som han “garanterat” skulle slå, förlorade sitt värde.
Trots den lilla fadäsen syntes inga hängande läppar eller dysterkvistar. Järla hade 8 löpare från två lag med i omstarten. Tanter, gubbar och en och annan yngre förmåga slet i den gassande morgonsolen och ramlade strax innan hemfärd in över träbron på upploppet.
Resan hem gick fortare än resan upp. Det var åtminstone så det kändes. Med marginal rullade bussen in på Järlagårdens parkering innan midnatt. Var och en begav sig hem till sitt. Det var trötta järlalöpare som antagligen satte cirka 27 extra larm för att orka ta sig upp till skola eller jobb dagen efter.
Oavsett hur trötta vi var dagen efter, och oavsett hur arga våra chefer och lärare var på oss, när vi hjärndött likt zombies haltade oss igenom måndagen, känner vi nog alla vi gärna gör om det här igen! Tack till alla som var med och bidrog till en fantastisk klubbresa!
Per Lindman
